Politik mot katastrof?
Ansvaret för utvecklingen mot katastrof vilar på politikerna och deras experter, och de är beroende av varandra som siamesiska tvillingar. Det går heller inte att utkräva något verkligt ansvar annat än via valsedeln - en klen tröst för pensionären som för dagen lever under existensminimum. Det måste till större krav på parlamentens beslutsunderlag, vilket i sin tur ställer högre krav på riksdagens och regeringskansliets experter. Från flera håll har t.ex framförts viktiga synpunkter på klimatforskningens metodologi och som måste tas på stort allvar - det har att göra med vetenskap i allmänhet och inte bara ifråga om meteorologi eller klimatforskning. Inte minst borde det även gälla den samhällsvetenskapliga forskningen. Det är på tiden att man hänvisar till själva grunden för vetenskaplig kunskap och att man betonar det väsentliga i att testa hypoteser och teorier innan man låter modellerna helt ta över. Beklagligtvis återkommer den här konflikten med det som Karl Popper kallade "The Logic of Scientific Dicovery" särskilt ofta i sammanhang, där mänsklig aktivitet finns med i bilden. Här är det lätt hänt att expertisen skenar iväg på ett sätt, som inte följer den gängse vetenskapliga arbetsmetoden. Därmed finns det även en risk att värderingar får en avgörande roll i valet av forskningsobjekt, teori och metoder - val som inte nödvändigtvis bidrar till att föra varken kunskap eller välfärd framåt.


Läs mer här